lifeassophie.blogg.se

Biltvätt Uppsala

Nostalgiskt biltvättsskum längs gator i Uppsala


Jag minns när man var liten och slapp tänka på att bilen är smutsig. Jag minns att farsan,
under somrarna, stod på garageuppfarten till vårt radhus, i bar över, och skrubbade så att
lacken på vår Saab 900 blev skinande ren. Det är så jävla mycket svensk idyll över ett sådant
minne. Det känns som att det var sommar jämt, och jag förknippar farsans biltvättande på
uppfarten i Uppsala, med ren och kär glädje. Minnet av skummet som rann ner mot brunnen
vid gatan och minnet av den blänkande gula färgen från Saaben får mig att tänka på så
mycket annat från barndomen. Kanske skulle jag kuta iväg och lira fotboll med kompisarna.
På vägen mellan radhusen, på väg mot fotbollsplanen, rann skumvatten från många
garageuppfarter och bilar. Kanske käkade vi andra frukost i trädgården medan pappa höll på.
Kanske skulle jag rentutav hjälpa honom med biltvätten. Det minns jag att jag gjorde ibland –
med glädje!


Jag tror inte att jag är ensam om detta. Är det någon som känner igen beskrivningen?
Känslan av att förknippa biltvätten med den svenska sommaridyllen. Att romantisera torrt
sommardamm eftersom det skulle få människor att ta fram svampen igen.


Idag är jag 43 år och har en helt annan relation till det hela. Jag tvättar förvisso bilen ibland,
men aldrig på min egen uppfart, eftersom jag inte har någon. Som bostadsrättsägare tar jag
då och då min silvriga Volvo (ja, jag svek pappas eviga tjat om Saab) ner till en biltvätt i
Uppsala. Det är långt mycket mindre mysigt att skrubba lacken på en mack i utkanten av
stan. Jämfört med att sitta i en baden-baden stol och titta på farsan när han tvättar bilen i
strålande solsken. Hemma-biltvätt på vår garageuppfart vinner alla dagar i veckan.


Jag önskar att det fanns ett sätt att komma tillbaka till den där känslan som jag hade då. Ni
förstår säkert vad jag menar. Kanske är det en aning naivt att tro att man, som vuxen, skulle
kunna få samma känsla av sommaren som när man var barn. Även om jag inte själv har
tillgång till någon egen garageuppfart så går jag sommarpromenader genom radhus- och
villakvarter. Hemma-biltvättarna finns kvar. Skummet finns kvar, men det känns som att det
var mer på 90-talet. Och det är väl kanske tur! Idag kan jag bara se miljöförstörande
rengöringsmedel rinna ner i brunnarna längs gatorna. Inget mys i sikte.


Jag möter blicken med en man tittar som tvättar sin Hyundai i solen. Han säger ”Hejhej”. Jag
säger ”Tjenare” och går vidare mot fotbollsplanen för att se min son och hans lag krossa
motståndarlaget.